Livet med postcovid, Anna, 46

“Jag stod på posten och skulle hämta ut ett paket och glömde bort mitt efternamn. Det var som att min hjärna var på väg in i en demens samtidigt som jag var medveten om alla fel jag gjorde. Jag kunde se på folk att jag sa konstiga saker”

Anna jobbade som undersköterska på en intensivvårdsavdelning på ett pandemisjukhus. I och med sitt jobb som undersköterska stod hon närmast de svårt sjuka intensivvårdspatienterna och såg därför tydligt virusets farliga effekter, och liksom många på avdelning trodde hon att lungor, njurar och lever var det som tog mest stryk av viruset. När hon en morgon testade positivt blev rädslan därför stor, både för sin egen hälsa men framför allt för risken att smitta andra.

Det var som en panisk skräck när jag insåg att jag hade fått covid eftersom jag visste hur sjukdomen var. Jag såg därför direkt till att skydda min familj från att bli smittade. Min äldsta dotter hade precis flyttat hemifrån, så yngsta dottern fick flytta in hos henne, medan min fru var uppe och vandrade och fick mellanlanda hos vänner innan hon kom hem.

Under en vecka höll sig Anna hemma utan att lämna huset, med hjälp av sin mamma som kom och lämnade mat utanför dörren.

Jag hade en fruktansvärd muskelvärk och en huvudvärk som låg som en krona runt huvudet, det kändes ungefär som att mitt huvud skulle sprängas om jag rörde på det. Jag hade feber som pendlade mellan undertemp och övertemp och jag var helt orkeslös. Det var som att kroppen ville slå ihjäl sig själv. I vanliga fall hade jag sökt vård i mitt tillstånd, men i och med pandemin ville jag inte belasta vården.

Efter tre veckor hemma gick Anna tillbaka till jobbet. Med en vana att cykelpendla 3 mil om dagen till jobbet tog hon cykeln som alltid, hon mätte syresättning på arbetet och allt såg bra ut. Det lugnade henne då hon tänkte att hon klarat sig lindrigt.

Vi var ju mitt i en pandemi, så jag kände att jag ville tillbaka till sjukhuset och hjälpa till. Jag var tröttare än vanligt och hade en del huvudvärk men tänkte att jag helt enkelt kunde pressa mig tillbaka. Sagt och gjort gick jag tillbaka på heltid direkt och kastades rakt in i pandemin igen.

Tröttheten försvann inte, och efter ett tag började nära och kära reagera.

Mamma började säga att hon inte kände igen mig, och min fru myntade begreppet ”svimsomna”, det vill säga att jag bara tuppade av och svimmade in i sömn. Men alla var ju trötta av pandemin, så jag tänkte att det var normalt, men så här i efterhand förstår jag ju att så trött är man normalt inte.

I september började Anna tappa hår, och kort därefter började hon komma på sig själv med att glömma bort självklarheter och tappa ord.

Jobbet har jag alltid kunnat som en självgående fabrik, men när jag en dag skulle handleda två nya kollegor och började glömma bort delar och tappa ord blev jag skärrad och förstod att det var någonting som inte stämde.

Anna fortsatte jobba heltid fram tills att hon som en av de första fick vaccinering i januari och då snabbt blev sämre igen. Under två dagar fick hon tillbaka symtomen hon hade haft när han var sjuk i covid därefter började minnet svikta mer och mer.

Till slut sa Annas fru ifrån att hon borde gå till läkaren, och väl på plats blev hon sjukskriven direkt.

Jag kände att jag hade ett ansvar i pandemin, så sjukskrivningen gjorde mig förkrossad. Det var som att man sprang ett maratonlopp och blev utdragen ur klungan och tvingad att sitta bredvid och titta på istället.

Symptomen blev värre och påverkade främst hjärnan och minnet.

Jag stod på posten och skulle hämta ut ett paket och glömde bort mitt efternamn. Det var som att min hjärna var på väg in i en demens samtidigt som jag var medveten om alla fel jag gjorde. Jag kunde se på folk att jag sa konstiga saker.

Jag tappade även orienteringen i kända miljöer och klarade varken av att köra bil eller cykla då hjärnan inte hann med att registrera vad som hände i trafiken.

Läkaren trodde till en början att Anna var utbränd, men Anna förstod att det var något annat.

Jag fick som domningar i vänstra sidan av kroppen och minns hur jag en natt vaknade upp och trodde att hela min vänstersida hade försvunnit. Jag gick snedsteg och fumlade eller tappade saker då jag hade svårt att greppa med händerna. Jag förstod att det var nervsystemet som var påverkat, men ingen visste så mycket om att det kunde vara effekter av covid.

Efter två besök hos läkaren stod det klart att Anna hade drabbats av postcovid, och rådet hon fick var att vila och samla kraft. Vila blev det, men med en stark känsla av vad hon personligen behövde för att läka testade hon sig även fram på egen hand.

Jag bestämde mig för att varje morgon komma ut för att möta ljuset och då jag kände att jag var tvungen att fortsätta röra på mig, även om det tog slut på mina krafter. För mig var det viktigt att få göra det på mitt sätt, och jag kände att min hjärna mådde bra av att jag rörde på mig.

Jag fick mjölksyra väldigt lätt, och eftersom jag tränat mycket tidigare visste jag att jag inte borde få mjölksyra vid de tillfällena. Musklerna var helt slut och fungerade inte som de skulle.

Anna började på covidrehabilitering och så småningom började hon bli bättre och bättre.

Jag började utöva yoga nidra, vilket jag tror varit till stor hjälp för mitt läkande. Yoga nidra är en yogisk sömn som balanserar hjärnan och ger den enorm vila och återhämtning - och det var ju just min hjärna som var trött.

Förutom covidrehab och yoga nidra har Anna även utövat lätt styrketräning för att hjälpa nervsystemet i balans.

I åtta månader var Anna heltidssjukskriven, men för drygt ett år sedan började hon trappa upp och återgå till jobbet på sjukhuset. Först 25%, sedan 50% och upp till 75%. I Mars var Anna tillbaka på 100%.

Det går inte att beskriva känslan över att äntligen vara tillbaka igen. Hjärnan är fortfarande påverkad, lätt uttröttbar, men det går framåt och hjärnan känns snabbare. Mitt liv har blivit väldigt inrutat och stora folksamlingar eller mycket brus gör mig hjärntrött, men förut var det som att jag behövde pressa tankarna genom en våt trasa och så är det lyckligtvis inte längre. Självklart är jag orolig att detta kommer kunna trigga parkinson eller tidig demens i framtiden, men just nu är jag glad över att kunna vara så pass återställd som jag är.

Jag har gjort så mycket konstiga saker under tiden jag var som värst. Jag har försökt öppna ytterdörren med bilnyckeln, tappat namn på mina kollegor, till och med på min fru, och haft svårigheter att placera människor. Till exempel kunde jag se Stefan Löfvén på TV:n och fundera över vem han var. En viss afasi finns kvar än idag, men jag tror att min humor varit en stor hjälp för att hantera den. Jag har helt enkelt försökt skratta mig ur det.

Anna förklarar att hon för ett år sedan aldrig hade kunnat ha det här samtalet, att det hade varit för känsligt och jobbigt, men att hon nu vill dela sin berättelse för att bringa hopp till andra drabbade.

“Det känns som att jag fick en chans att komma tillbaka. Nu vill jag lyfta andra som ännu inte fått den chansen och ge dem ett hopp i att det går att komma tillbaka”

På frågan kring vilket stöd hon fått under sin sjukdom svarar Anna att hon är nöjd med den vård hon fått.

Utifrån att vi inte visste något om sjukdomen fick jag bra vård. Det var tufft till en början när de sa att jag var utbränd trots att jag kände att jag inte var det. Min handläggare på försäkringskassan hade också haft postcovid och hade därför stor förståelse, vi blev till och med vänner och hörs än idag. Min arbetsgivare och mina arbetskamrater har visat stort stöd och förståelse, de gav mig chansen att komma tillbaka. Men allra störst stöd har jag fått från familj och vänner.

Jag kan inte se att någon hade kunnat göra något annorlunda, det kändes som att jag nästan var först ut. Nu däremot kan saker och ting nog skötas annorlunda i och med att det finns en fastställd diagnos.

Idag tycker Anna att det pratas alldeles för lite om postcovid och att det måste uppmärksammas mycket mer.

Vi är en helt ny patientgrupp som inte vet vad det är som händer med våra kroppar. Många utförsäkras och kan inte komma tillbaka till jobb. Pandemin slog nästan ut hela världens intensivvård, så det vore naivt att tro att inget skulle komma ur pandemin. Nu måste vi öka uppmärksamheten och hjälpa de drabbade tillbaka.

Alla med postcovid fungerar och reagerar olika, men då Anna lyckats läka och återgå till sitt jobb vill hon slutligen dela några tips på vad som fungerat för henne.

Läs på om vagusnerven och vad som händer om den blir skadad samt hur man kan stärka den. Det är vår längsta kranialnerv som tar sig runt i kroppen och innerverar olika organ. Jag tror att det kan hjälpa en del människor med postcovid. Jag vill även tipsa om yoga nidra, som jag tror har hjälpt mig mycket.