Livet med postcovid: Yenie, 32

“2021 var mitt värsta år i livet. Jag har inte haft en feberfri månad sen mars 2020, önskar att jag får tillbaka mitt normala liv”

Yenie var 30 år när hon i mars 2020 smittades av corona efter en resa till London. 

“Man visste inte så mycket om viruset då och hur det kunde påverka en. Det fanns väldigt lite vetskap, egentligen bara att det föregick ett smittsamt virus” 

Yenie blev sjuk och under sex veckor blev hon successivt sämre och sämre. Över en natt tog det stopp och hon vaknade upp med en utmattning och en extrem trötthet som hon aldrig upplevt tidigare. Kort därefter blev hon sjukskriven och det kom att bli en långvarig situation. 

“Jag hade diffusa symtom och de försvann aldrig helt. Jag hade kronisk feber och jag har fortfarande inte haft en feberfri månad sedan mars 2020. Sammanlagt har jag haft ungefär 300 feberdagar sedan insjuknandet” 

Kort därför blev hon diagnostiserad med postcovid och blev därmed en av de första i Östersund och Jämtland med diagnosen.

Idag, två år senare, berättar hon och ser tillbaka på situationen och året som kom att bli hennes värsta år i livet. 

“Som allra värst var det efter ett halvår med postcovid då jag började få hjärtrus och svåra minnesstörningar. Jag kunde inte föra ett samtal, kom inte ihåg mina fyra sista i personnumret eller min kod till kontokortet.  Jag kunde inte träffa vänner, träna eller jobba. Det blev en stor förändring i mitt liv och jag kände mig väldigt ensam.”

Yenie har precis kunnat börja jobba på 25% men beskriver sitt liv än idag som väldigt begränsat. 

“Jag behöver vila mycket och planera mitt liv utefter mitt mående. Bara att gå ut med soporna eller gå till ICA tar mycket kraft - allt blir ett projekt trots att det egentligen inte är det. Jag får ta en dag i taget” 

“För mig har det blivit väldigt tydligt att det finns för lite kunskaper och för mycket fördomar kring covid och postcovid. Jag har vid flera tillfällen känt mig misstrodd av bekanta. Folk tror att man bara behöver vila för att bli pigg. Men det spelar ingen roll hur mycket jag vilar, jag blir ändå inte pigg. Att leva med ovissheten om jag någonsin kommer att bli frisk igen är väldigt påfrestande mentalt” 

Yenie går på rehabilitering i Östersund på en covidmottagning där hon får stöd och  hjälp med upplägg på träningsprogram. 

“Vårdmässigt har jag aldrig blivit misstrodd, de har haft stor förståelse och jag känner ett enormt stöd. Detsamma gäller med min handläggare på försäkringskassan som har hjälpt mig med i den ekonomiska aspekten, då jag fått leva på sjukpenning i två år. Jag har nog haft väldigt tur med så fint stöd från flera håll”

I andra städer har covidanpassade mottagningar lagts ner en efter en, något som Yenie upplever som en problematisk signal om att covidproblematiken skulle vara över. 

“Covid och postcovid är ett fortsatt stort problem och vi är många människor som är drabbade och kommer fortsätta att vara det framåt. Trots det värdefulla stöd jag fått längs vägen så behövs det mer, både vetskap och kompetens. Forskningen om postcovid är för oss livsavgörande och måste tas på allvar”